Multipel skleros (MS)

Principen det arbetar efter är ett kontrollcenter som leder elektriska signaler över nervtrådar. Nervtrådarna är täckta av ett isolerande lager.
Det isolerande lagret består mestadels av myelin, en vit fet substans. Hos människor med multipel skleros är myelinskidorna permanent skadade på grund av en försvarsreaktion från kroppens immunsystem. Det betyder att de individuella signalerna saktas ned eller inte kan överföras alls längre.
Runt 200 000 människor i Tyskland lider av MS, som oftast inte uppkommer förrän i 20-40- årsåldern. Vuxna kvinnor står, av hittills oförklarliga skäl, för den största delen av de 2 500 nya fallen i Tyskland varje år.

Orsaken till MS har ännu inte kunnat hittas. Däremot är det etablerat att specifika försvarsceller som vanligen används av kroppens immunförsvar för att svara på invasiva patogener, är felaktigt programmerade vid den här sjukdomen. De bekämpar kroppens egna strukturer istället för främmande (nämligen myelin i myelinskidan och myelinbaserade proteiner).
Olika hypoteser om ursprunget för multipel skleros har diskuterats och studier har genomförts för att testa dessa. Det verkar finnas kopplingar till en genetisk predisponering, och rollen för Epstein-Barr-viruset och herpesviruset HHV-6 har också undersökts intensivt. I nuläget är det rimligt att anta att sjukdomen orsakas av en hel uppsjö av faktorer.

MS kan orsaka många olika neurologiska symtom. De omfattar försämrad syn (bland annat dubbelseende), försämrad funktion hos urinblåsan, spastisk förlamning av extremiteter, trötthet och störningar i finmotoriska färdigheter. Symtomen uppkommer ofta i stadier, som kan orsakas av exempelvis fysisk eller emotionell stress eller av infektioner, och som kan variera i frekvens och intensitet.
MS klassificeras i olika sjukdomsförlopp:

• I inledningsfasen dominerar skovvis MS (ungefär 85 till 90%): Ett eller flera neurologiska symtom uppkommer bara under en kort period, och försvinner därefter (nästan) helt efter bara några dagar.

• Omkring 30 till 40% av patienterna som initialt har skovvis fortlöpande sjukdom utvecklar svårare och svårare funktionsnedsättningar över en period på 10 till 15 år. Man talar då om ett sekundärt kroniskt progressivt sjukdomsförlopp.

• Hos 10 till 15% av patienterna börjar sjukdomen direkt med den primära kroniska progressiva varianten. Med det här sjukdomsförloppet försvinner inte de neurologiska symtom som utvecklas. Det är dock relativt ovanligt. Blandade former av dessa grundversioner av sjukdomen förekommer också.

För att avgöra om en patient har utvecklat MS har den behandlande neurologen ett vitt utbud av diagnosförfaranden. Det föregås dock av att grundligt etablera patientens individuella historia (anamnes).
Om anamnesen bekräftar misstanken om MS, kan kliniska tester ge ytterligare information. De undersöker patientens motoriska färdigheter, koordination, reflexer, syn och styrka i detalj. Det gör det möjligt att avgöra i vilken utsträckning neurologiska funktioner är skadade och vilka områden i hjärnan som är påverkade. Nervtrådarnas konduktivitet kan också mätas i elektro-fysiologiska tester (kontrollera känsligheten i extremiteter).
Magnetisk resonanstomografi (MRT) kan användas för att avbilda inflammerade områden av CNS. Lumbarpunktering är en annan undersökningsmetod. Patientens ryggmärgskanal punkteras mellan två ländkotor så att cerebrospinalvätskan (likvor) kan extraheras.

Behandling mot orsaken till multipel skleros existerar inte i nuläget. I motsats till tidigare antaganden rekommenderas måttligt idrottsutövande för nästan alla versioner. MS-patienter som lider av spasticitet rekommenderas regelbunden fysioterapi (sjukgymnastik) och/eller användning av medicinska hjälpmedel som ortoser. Behandlingen kan även kompletteras med medicin.